Beredskap i kommunal och regional sektor

Utskrift

Minou
Hej och välkommen till 4C Strategies.
Vad kul att just du är med och lyssnar här idag.

Jag heter Minou Sadeghpour och
arbetar som Head of Public Affairs på 4C.

Idag har jag nöjet att få ha med mig regeringens
särskilda utredare för kommuner och regioners beredskap.

Till lika före detta landshövding i
Östergötland och civilområdeschef Carl Fredrik Graf.

Varmt välkommen till oss, Carl Fredrik.

Carl Fredrik
Tack så mycket, Minou.

Minou
Fantastiskt att få ha dig här.

Vi har ju haft en fin förmiddag tillsammans på temat
kommuner och regioners beredskap där du har varit huvudnumret.

Jag tänkte att vi skulle
fokusera på vad som är, om man skulle
sammanfatta utredningen i tre punkter eller fyra om du vill.

Vad skulle du säga då?

Carl Fredrik
Det är en lagstiftning vi föreslår att göra denna mera ändamålsenlig
i förhållande till den säkerhetspolitiska situation vi befinner oss i.

Ändamålsenlig i meningen att den också tar höjd
för kommuner och regioners uppgifter under höjd beredskap.

Den levererar ett tydligt syfte, det vill säga att man ska
värna liv och hälsa, egendom och miljö och demokratiska grundvärden.

Med en sån syftesparagraf kan kommunerna då agera
utefter sina förutsättningar och sin situation på ett visst sätt.

Och sen är den också tydligare i
styrningen senare avseende den statliga styrningen.

Minou
Jätteintressant, jag tänker att vi pratade här på
morgonen om att kommuner är ju så otroligt olika.

De har gemensamma nämnare men det är också stor
skillnad på en liten kommun i norra Sverige
kontra exempelvis Malmö stad eller Stockholm stad.

Jag uppfattar att utredningen tar höjd för det perspektivet.

Carl Fredrik
Ja, vi har ju förstått det. Jag har ju själv varit kommunstyrelseordförande
i många år också och vet ju att kommunerna har olika förutsättningar.

Men inte bara det.
Vi ska ju komma ihåg att om vi tänker oss det värsta,
ett väpnat angrepp, så gör väl
de flesta bedömningar att det
inte kommer att ske över hela ytan samtidigt.

Vissa kommuner kanske är mer
strategiskt utsatta på grund av att man
har infrastrukturanläggningar,
försvarsproduktion eller något i den stilen.

Och då får ju de planera utifrån den
förutsättningen, medan kanske en kommun som har
helt andra förutsättningar behöver göra
andra åtgärder för att skydda invånarna.

Minou
Jag tänker det som du lyfter nu är otroligt intressant,
det ser vi inte minst från Ukraina där man pratar om
regional överlevnad och kanske också lokal.

Kriget, oavsett krigets art eller hur det ser ut,
kommer inte slå lika beroende på vart i Sverige det inträffar.

Hur stor roll spelar kommuner och regioners förmåga
att ta vara på det som är just unikt med dem i den kontexten?

Och hur mycket understödjer
lagstiftningsförslaget det perspektivet?

Carl Fredrik
Ja, man kan väl säga att jag tror aldrig att man nog kan underskatta
betydelsen av en kommun eller region.

Om det inträffar en allvarlig kris eller
ett väpnat angrepp så är det den geografiska ytan
inom ett antal kommuner som berörs och förmågan att agera på lokal nivå.

För att skydda invånarna, för att kunna informera invånarna,
för att kunna reparera och återskapa funktionalitet –
det ansvaret kommer att ligga på kommunerna.

Staten kan bidra med att samordna och understödja,
men resurserna finns oftast i kommunerna.

Invånarna själva kommer nog alltid att vända sig
först till sin egen kommun när de
behöver hjälp och stöd i en sådan situation.

Minou
Jag tänker också att resursen finns där,
de kommer att vända sig dit, men krisen och kriget
inträffar ju också i en kommun.

Du är ju inte bara regeringsutredare,
du har också en lång meritlista från offentligheten –
officer, landshövding och civilområdeschef.

Om jag skulle ställa en fråga kopplat till den mentala
förändringsresan som Sverige som helhet behöver göra i relation
till kommuner och regioners beredskap, men också för att
vi faktiskt ska ta fasta på de utmaningar vi står inför:

Hur kommer vi till att prata om de här frågorna,
dels som utredningen tar upp, men också i relation
till din erfarenhet, på ett sätt som gör att vi tar stadiga kliv framåt?

Carl Fredrik
Det är en väldigt viktig fråga som inte är helt enkel att besvara,
men ministern för civilt försvar brukar ibland tala om –
och det tycker jag att han har rätt i – att vi är mitt
inne i en resa som vi skulle kunna kalla en kulturförändring.

Jag tror att vi behöver vänja oss vid,
som beslutsfattare, att vara beredda att fatta beslut lite snabbare,
att fatta beslut på bästa möjliga underlag,
men det behöver inte innebära att det är ett komplett underlag.

Den svenska förvaltningstraditionen är att vi ska utreda,
vi ska göra riskanalyser. Det är bra och det kan funka i fredstid.

Men en kultur där vi både övar beslutsfattande,
tillämpar det på kommunstyrelseordföranden,
kommundirektörer och förvaltningschefer –
det är då vi kommer att lära oss saker.

Vi måste öva utifrån perspektivet
att övningen omfattar ett läge med höjd beredskap eller krig.
Då behöver vi också förhålla oss till de fullmaktslagar som gäller
och ha större kunskap om vilka mandat och möjligheter
det ger beslutsfattare.

För det är vi inte riktigt tränade på.

Minou
Det finns så många olika dimensioner av det här.

Du pratar bland annat om vikten av att
pröva oss på riktigt när vi övar –
att vi gör det inte för att bocka av ett styrdokument,
utan för att de facto utveckla vår förmåga.

Tror du att utredningens förslag kommer att ge större mandat
att ta oss an de svåra delarna?

Carl Fredrik
Det tror jag. Vi föreslår i utredningen
att det ska finnas planer som ska antas varje mandatperiod i kommunerna.

Vi skriver också att man ska öva –
och det görs på många håll idag – men övar vi verkligen tillräckligt skarpt?
I förhållande till läget med höjd beredskap?

Jag tror också att vi måste ägna mer tid åt att öva samverkan.

För att skapa en samordnad riktning
för samhället i en krissituation behövs flera aktörer.

Det räcker inte att kommunerna själva gör något –
det krävs samverkan.

Det finns god anledning att lägga tid på övningsverksamhet.

Minou
Vi hade förmånen att ha många kloka röster på plats här idag,
förutom dig själv.

En av dem uttryckte något i stil med att vi behöver
göra den här resan och förstå vad den innebär för oss,
men att vi inte riktigt har nått fram till det ännu.

På Regeringskansliet pratar man om en handlingsprincip.
Vi pratar om att vi ska understödja beslutsfattares
förmåga att fatta beslut – något du var väldigt tydlig med i morse.

Men det finns ju också många exempel på fredstida kriser i Sverige
där vi har misslyckats med att fatta beslut.

Då kan jag känna:
Om det är svårt i fredstid – hur svårt blir det då i krig?

Förstår du reflektionen?

Carl Fredrik
Då tänker jag lite så här.

Det finns ett par saker man kan säga kring detta.

Det ena är att om man är tveksam till att fatta beslut
kanske det beror på en rädsla för att
i efterhand bli anklagad för att ha gjort fel.

Då måste vi ha en kultur som säger:
”Bra gjort! Den personen hade modet att fatta det här beslutet.”

Det kanske inte blev 100 procent rätt,
men det räddade kanske liv.

Det förbättrade situationen eftersom någon faktiskt gjorde något.

Man kan ju ta pandemin som exempel.

Vi har inspektionsmyndigheter som i normala lägen
ska granska äldreomsorgen.

Men när vi hade en äldreomsorg som verkligen var utsatt
för påfrestningar under pandemin,
och en inspektionsmyndighet kom och påpekade brister –
var det rätt tajming?

Vi behöver ha en kultur där vi säger:
”Okej, ni gjorde så här – hur ska vi göra bättre nästa gång?”

Den kulturen, där vi uppmuntrar att fatta beslut
och lär oss av det, måste vi etablera.

Minou
Och det handlar också om att förstå narrativet
om försvaret av Sverige.

Om vi inte uppmuntrar en kultur där vi
tar ansvar och vågar agera –
vad händer då med Sverige?

Finns det något alternativ?

Jag tänker att det både finns exempel på
folk som har fått ”smäll på fingrarna”
efter att ha fattat handlingskraftiga beslut,
men också exempel på många som har backat undan.

Att föra ihop de perspektiven är svårt.

Carl Fredrik
Ja, men jag tycker att man borde få
”smäll på fingrarna” om man inte fattar några beslut alls.

Att inte agera är också ett beslut.

Minou
Och ett ställningstagande.

Carl Fredrik
Jag är också ordförande för Försvarshögskolans styrelse.

Vi hade nyligen en doktorand som gjort intervjuer
på slagfältet i Ukraina.

Han undersökte vad som får soldater att följa sina chefer.

Svaret var:

Chefer som ”walk the talk” – som gör som de säger
och lever efter sina värderingar –
de följer man lättare.

Det handlar om förtroende.

Och det gäller även i en kris här i Sverige.

Om vi ser att ledare är beredda att ta ansvar,
är vi mer benägna att själva fråga:
Vad kan jag göra för att bidra?

Minou
Hur kan jag hjälpa till?

Carl Fredrik
När andra vågar gå före.

Det är ingenting man kan besluta om,
men det är något vi kan resonera om –
ett förhållningssätt vi behöver etablera.

Minou
Carl Fredrik, tack för att du har varit med oss idag
och delat dina perspektiv.

Tack till alla som har lyssnat!

Jag är glad över att få utbyta tankar med kloka personer som Carl Fredrik,
och också med er.

Håll utkik efter fler intressanta samtal.