Reflektion om filmen filmen “I cannot make a decision to leave”
Det finns en dimension av krig som är svårare att mäta än förstörda byggnader, förlorade liv och militära förluster: vad som händer med människors och samhällens uthållighet när det exceptionella blir vardag.
Ett samhälle kan mobilisera en enorm motståndskraft när människor upplever att det finns ett gemensamt syfte, att uppoffringarna är begripliga och att omvärlden faktiskt står kvar. Men denna uthållighet är inte en outtömlig resurs. Den måste hela tiden återskapas genom tillit, mening och känslan av att bördorna delas.
Och den sviktar sällan vid en bestämd tidpunkt. Den riskerar att erodera när människor, efter långvariga och extrema påfrestningar, får allt svårare att se när eller hur deras tillvaro kan förändras.
Människor kan uthärda oerhört mycket så länge mening, tillit och hopp om förändring finns kvar. När dessa börjar försvinna blir också uthålligheten skörare.
Det är därför krigströtthet inte bör förväxlas med bristande vilja eller solidaritet. En människa kan samtidigt vilja försvara sitt land, vägra acceptera aggression och vara fullständigt utmattad av att leva med rädsla, sorg och osäkerhet.
Och kanske är det just här omvärldens ansvar blir som tydligast.
Solidaritet prövas inte när engagemanget är nytt och känslorna starka. Den prövas när kriget har pågått så länge att omvärlden börjar vänja sig medan de som lever i det aldrig får möjligheten att göra det.
Samhällelig uthållighet handlar därför inte bara om viljan att fortsätta. Den handlar också om människors förmåga att bära konsekvenserna över tid utan att förlora känslan av mening, hopp och att någon fortfarande står bredvid dem.
Och när utmattningen blir en realitet uppstår en svårare fråga: vems ansvar är det att skapa förutsättningar för denna uthållighet?
Jag tycker att Natalias ord i denna korta LinkedIn-film (“I cannot make a decision to leave”) påminner oss om, att bakom begrepp som motståndskraft och uthållighet finns människor som varje dag tvingas fatta beslut som ingen människa borde behöva fatta. Se klippet. Lyssna på hennes ord. Inte för att de ger några enkla svar, utan för att de påminner oss om vilka som faktiskt lever med konsekvenserna av de frågor vi andra har privilegiet att diskutera på avstånd.
