Jag samtalade nyligen med ett kommunalråd om den kommunala budgeten och om kommunens beredskap.
Politik handlar om att väga intressen mot varandra. Resurserna är begränsade; äldreomsorg, skola och socialtjänst behöver satsningar. Kommunalrådets första fråga var: Hur illa är omvärldsläget egentligen, hur ska jag tolka signalerna jag får? Ja, om den saken är experterna ganska enade: vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.
Låt det sjunka in nån sekund.
När Europa stod inför krig 1939 försäkrade Per Albin Hansson att ”vår beredskap är god”. Men även om Sverige hade förberett sig skulle man snart tvingas till en mycket omfattande upprustning. Det är lätt att vara efterklok.
Det är här dagens beslutsfattare befinner sig. Vi vet inte exakt vad som kommer att hända, men tillräckligt för att behöva agera och undvika frågan om varför vi inte gjorde mer medan vi fortfarande hade tid.
Men kommunalrådet gick inte i första hand till val på reservkraft och livsmedelsberedskap. Hon gick till val på saker som mindre klasser i förskolan, högre personalkontinuitet i äldreomsorgen och stärkt stöd till ungas hälsa.
Borde hon tänka om? Ska vi lägga ner hjälpen till de hemlösa och lägga pengarna på elverk? Nej, menar jag. Vi måste fortsätta bygga det samhälle som är värt att värna, värt att försvara. Det är ju grunden. Utan visionerna om ett gott samhälle har vi ingenting.
Behoven i den kommunala budgeten vet inga gränser. Det finns hål överallt. Utvecklingsområden, underhållsskuld. Ständigt hårda prioriteringar i den basala välfärden. Behövs kanske statliga medel, riktade till kommuner och regioners beredskap? Svaret är ja, och det är på väg. Ska kommunerna då avvakta medel, uppdrag och instruktioner från staten? Svaret är nej.
Vi har inte råd att avvakta. Att vara tillbakalutad är ännu mer kostsamt. Det offentliga har ett långtgående ansvar för alla som bor och vistas i Sverige. Vi måste särskilt ta hand om och skydda de sårbara grupperna. Och det räcker ju med en svårare vinterstorm för att exempelvis äldre och sjuka i hemmet ska stryka med. Det duger inte. Den som har ansvar för en verksamhet har också detta ansvar i kris och krig.
Beredskap handlar om att bygga samhället motståndskraftigt, resilient. Skolan, omsorgen och allt det andra som är grundläggande för ett gott samhälle behöver även tåla påfrestningar. Det ingår i uppdraget.
Innebär detta att vi inte ska ha prioriteringsdiskussioner utan bara göra mer av allt? Nej tvärtom, prioriteringarna behöver bli ännu tuffare. Jag ledde för en tid sedan en workshop om krigsorganisation med myndighetsledningen på en större statlig myndighet. Vi började med att notera upp all verksamhet cheferna själva ansåg nödvändig i händelse av krig. När vi sedan tittade på personalläget kom insikten om prioriteringsbehoven ganska brutalt. Och när vi hade gått ett varv kring bordet för att stryka sådant vi i första läget ansåg vara nödvändigt, ja då var det bara att gå ett varv till.
Du är en del av Sveriges totalförsvar. Det innebär också att det offentliga samhället inte kan göra allt detta på egen hand.
Det är helt avgörande att på ett aktivt sätt söka upp och etablera samarbete med näringsliv och civilsamhället. Sätta konkreta former, dra nytta av den samlade kraften. På detta sätt byggs också delaktighet, försvarsvilja och framtidstro i hela samhället. Att vara förberedd på framtiden ger hopp. Att se hoten men välja att stå upp för en värld vi är rädda om, det är en mental resa vi alla behöver göra.
Råden till kommunalrådet landar alltså i: Vänta inte. Bygg det goda samhället vi drömmer om, men gör det robust så att det också tål hårdare tider. Ta de tuffa prioriteringsdiskussionerna så du kan se dig själv i spegeln om några år. Och gör det tillsammans med alla samhällets goda krafter. Det är bara så vi når hela vägen, och skapar ett totalförsvar värt namnet. Vi behöver modiga beslutsfattare i denna tid, som tar ansvar bortom kortsiktiga opinionsmätningar. Den insikten möter jag hos många politiker i olika partier, kommunalrådet jag talade med är en av dem. Det är hoppingivande!
